Badande i forna Sverige
I det efterblivna Sverige fortsatte man bada, överklassen fram till 1600-talet, allmogen ytterligare ett århundrade. I sjukstugan på Stockholms fattighus fick de intagna bada en gång i veckan ännu 1533. När Olaus Magnus sitter i Rom 1550 och berättar om sitt gamla hemland, är det med viss stolthet han berättar att där finns:
Såväl enskilda som allmänna bad, vilka är synnerligen väl inrättade och försedda med allt nödigt tillbehör. De enskilda baden tillhör förnäma personer och är byggda i närheten av strömmande vatten och sköna örtagårdar; de allmänna åter är uppförda i städer och byar till så stort antal som inbyggarnas mängd och villkor gör behövligt.
I bad och bastu kunde man piska sig med ris och koppa blod, men ryktena om att nordiska män och kvinnor skulle bada gemensamt tillbakavisar Olaus Magnus bestämt. Nej, det är i Baden-Baden de är så benägna till fräck lättfärdighet. I Norden var det bara vid bröllopsbaden när hustrun skulle överlämnas åt mannen som man åt, drack och sov i badstugan.
1600-talet var alltså fortfarande badtid i svenska städer. En utlänning på resa 1634 beskriver en av de många allmänna badstugorna i Stockholm:
Det var mycket hett i badrummet, och man kunde få upp värmen till vilken grad man ville; svetten flöt från hela kroppen och om den icke bröt fram kraftigt nog, framkallade man den genom piskning med björkris. De som gjorde de badande denna tjänst var förunderligt nog flickor, iklädda blott lintyg. De tycktes utan någon blygsel, ja kanske utan att förstå, att det var något att blygas över, behandla de nakna männen, gnida dem med fingerspetsarna, stryka smutsen av deras kropp och huvud, intvåla och frottera dem samt duscha dem.
Här kommer män och fruar och unga flickor samman om varandra. Kvinnorna har blott lintyg på sig, männen täcker endast blygden med ett björkris. Sed och gagn har här jagat blygseln på flykten; inte ens de kyskaste kvinnor drar sig för att besöka dessa varmbadhus utan går dit med man och barn. Många låter där sätta kopphorn över nästan hela kroppen för att bli av med överflöd på blod, som de förskaffar sig genom för mycket drickande, och blir därav alldeles blodiga - ett avskyvärt skådespel. De mera förmögna har eget badrum hemma.
Brudbaden som Olaus Magnus nämner med sådan försiktighet hade hundra år senare övergått i sådana "exsesser och oordningar" att en kunglig stadga fick utfärdas 1664 i den 9-årige Karl XI:s namn:
"Kungl. Majt:s stadga och påbud öfwer åtskillige Excessers och Oordningars afskaffande vid Rijksens Borgerskaps Trolofningar, Gästebudh, Barndoop och Begrafningar sampt Klädedräckter":
Sammaledes skall ock efter denna dag allt solennt inridande dagen före bröllopet vara förbjudet liksom och icke tillåtas, att någon brudgum med solennitet och många ledsagare i följe resa ut ur staden till någon annan ort. Vidare skola alla gästabud eller solenna bastubesök före bröllopsdagen ... vara upphävda och avskaffade vid 40 daler silvermynts böter
- vilket var drygt en månadslön för en skeppare.
Tydligen hjälpte inte påbudet, för i Rosenbad som byggdes i Stockholm 1681-1684 och där man kunde få både liljebad, rosenbad och kamomillbad, var brudbaden särskilt populära. I fyra dagar badades bruden under kalas för släkt och vänner.
Det började dock bli riskabelt att vara alltför begiven på bad. När häxhysterin nådde Stockholm 1675 kunde en hel hoper barnvittnen intyga att bagarmor Anna Månsdotter på Söder fick pengar av Djävulen i en tunna på tomten, att en svart hund spökade där och att hon badade misstänkt ofta. Dom: halshuggning och därefter bränning på bålet.
Källa: http://www.shenet.se/recept/badtraditionekr.html
20.09.2007. 11:12