Saltkammare

Saltkammare, projektering, byggande

Med mineralsaltplattor

Saltgrottor

Saltgrottor, byggande, projektering

Väggar med saltbitar

Salthålor

Salthålor, byggande projektering

Väggar med salttegel

Saltbastu

Bastupaneler av mineralsalt, saltbastu, tillverkning

Nyhet! Saltpaneler för varje typ av bastu

Krysztalowy Swiat Wieliczka - om oss

Vårt företag har existerat sedan 1999. "Kryształowy Świat" företags säte befinner sig i Wieliczka, där också "Wieliczka saltgruva" - finns. Gruvan är Polens äldsta saltgruva med ursprung i medeltiden. Den 8 september 1978 hamnade gruvan på UNESCO lista över kultur - och naturvärldsarv bland de första 12 objekten från hela världen.

I hela världen bygger vi våra saltrum / saltkammare / saltgrottor / salthålor, tillverkar saltplattor och saltpaneler och gör inredningsarrangemang med användning av mineralsalt. Vi garanterar tjänster på högsta nivå, snabb, effektiv, ren och punktlig montering samt tillbehör med toppkvalitet som vi har alla reservdelar till. Vi erbjuder både garantiservice och underhållsservice samt fast servicetjänst på kundens begäran.

Du är hjärtligt välkommen. Vi ska svara på alla Dina frågor. Du är också välkommen till Wieliczka saltgruva, där vi har vår saltkammare på 135 meters djup.

Fakta om företaget

Världens första restaurang i en saltkammare öppnas i Krakow, 2005 r.

Företagets upphovsman var dess ledare Grzegorz Pajdak. Slovakiens utrikesminister med sin hustru, den världskände operasångaren Peter Dvorsky, Tjeckiens ambassadör, Slovakiens generalkonsul, det polska Parlamentets talman Marek Borowski, saltgruvans styrelse mm. var närvarande vid företagets invigning

Restaurang i en kristallkammare

Saltkammare

Salthålor

Salt

Salthålor

Mineralsalt

Saltgrotta

Krysztalowy swiat

Saltlampor

Vår saltkammare på museet i Wieliczka saltgruva.

Museet i saltgruvan

Saltgruva

Saltföretag

Saltplattor

Saltpaneler

Kristallkammare



Artiklar om oss:

"telegraph.co.uk"

Saltkammare

"Gazeta Krakowska"

Saltgrottor

"Newsweek"

Saltkammare

Saltlager

"Doradca Hotelarza"

Saltbastu

Ekonomiskt salt i Norden

Enligt Olaus Magnus var det bara norrmännen som framställde salt i Norden på 1500-talet, genom kokning av havsvatten. För svear och götar var detta mödan värt bara i krigstider; de köpte in vad de behövde av tyskar och holländare. Över norrlänningarna ömkade sig dock Olaus bror ärkebiskop Johannes Magnus 1525:

Han inköpte då på egen bekostnad och utdelade överallt redskap i tillräcklig mängd samt lät på de förnämsta platserna meddela dem bland befolkningen han därtill fann lämpligast undervisning i yrkesmässig saltberedning, grundad på sakkunnighet, som inhämtats av sakkunniga. Så skulle folket hädanefter för all framtid obehindrat och med ringa möda kunna komma i åtnjutande av saltets omistliga goda, från vad håll ofred än månde hota.

T.v.: Nordisk saltkokning i Olaus Magnus: Historia om de nordiska folken (1555)

Svenskt salt Av detta projekt blev intet, ty snikna köpmän och lutherska kättare som drog vinst av hanteringen drev med hemligt örontrassel den gode biskopen i landsflykt, och så grusades till obotlig skada en inrättning som med sådan klok omtanke, faderlig välvilja och utmärkt frikostighet åvägabragts... I upprördheten glömmer Olaus att berätta vidare om saltframställningen i riket.

Det fanns inte mycket att välja på. Bergssaltet tar slut i Danmark, en enda svensk saltkälla har hittats (Torpa vid Lilla Edet) och saltöknar saknas helt. Solen och värmen räcker inte för avdunstning och bara längs västkusten är havet tillräckligt salt. Återstår att koka ur havsvatten och tång, vilket man också försökte sig på i både Stockholms och Bohusläns skärgårdar på 1600-talet. Arbetet sköttes av gamlingar, som denne beskriven av Esaias Tegnér i Frithiofs saga på 1820-talet:

Jag red i forna dagar så glad på drakens rygg.

Han hade starka vingar och flög så glad och trygg.

Nu ligger han förlamad och frusen jämte land.

Själv är jag gammal vorden, och bränner salt på strand.

På västkusten pågick kokningen 1700-talet ut och och gav "svartsalt" som användes till insaltning av fisk. På köpet ödelades nästan allt vad Bohuslän hade av skog. Ett ännu mer misslyckat svenskt saltprojekt var Gustav III:s köp av den västindiska ön Saint-Barthélemy 1784 i tanken att utvinna och handla med salt i stor kolonial stil. Det visade sig vara en ytterst dålig affär och ön såldes tillbaka till Frankrike ett århundrade senare.

Källan: http://www.shenet.se/ravaror/salthi.html

10.08.2007. 11:04